När vi en gång övertog Tiedemannkryssaren Soraya så ingick ett väldigt stadigt och bra båthus i köpet. Det levererades separat från Marstrand till Stockholm med långtradare.

Husets tillkomst finns till och med beskriven i ägarlängden och har en alldeles egen historia där. Båthuset består av kraftiga galvaniserade stålrör av 45 mm Ø och ett kopplingssystem av märket Kee Klamp, allt tillverkat i England samt dessutom förstås av själva täckningen… Det är den som jag nu med stolthet berättar att jag äntligen ”gjort mig fri” från.

Täckningen bestod av tre stora presenningar, två mycket kraftiga, skräddarsydda gavlar och en lika tung och skräddarsydd huvudpresenning, alla med stabila beslag och av en tjocklek och kvalité jag aldrig lär få se igen. Gavlar och huvudpresenning förenades genom att en plastad wire träddes genom presenningarnas alla beslag. Det var helt enkelt den typen av lösning som förr var så vanlig på stora lastbilskapell. Kapell som dag efter dag, i ur och skur skulle tåla farter, eller kanske snarare vindhastigheter, på 100 km i timmen och mer. I både hetta och kyla skulle de stå pall. Mycket rejäla doningar alltså.

Resultatet av allt det här var att båthuset helt enkelt ”stod där man ställt det”. Sen kunde det blåsa nästan hur mycket det ville… Ett av de första åren drabbades vi av en höststorm som hette duga. Den slet de flesta täckningarna i klubben i trasor och en segelbåt helt enkelt blåste omkull. Båtklubben såg ut som en krigszon när stormen bedarrat. Men vårt hus stod där helt oberört och liksom gäspade lite uttråkat…

Av min beskrivning ovan låter det väl som det här vore det perfekta båthuset – men det var det inte, långt därifrån, det hade nämligen en förbannelse! Att resa det var förenat med så stor möda och ansträngning att våndan inför det började i samma ögonblick som man rev det på våren.

Eftersom huvudpresenningen var i ett helt stycke så var den gigantisk, ca 10 x 12 meter. Alltså lika stor som en medelstor enplansvilla och lika tung. Hopvikt på marken gick den inte att rubba, man fick vara fyra man för att försöka baxa den dit man ville. Så i regel ville man inte så långt, men man fick ändå ta i så man fick blodsmak i munnen och nästan kräktes…

De första säsongerna gick det väl ganska bra. Jag tänker då på att samla ihop tillräckligt många gubbar för att baxa fram den, vika upp den och sen, värst av allt – få upp skiten över ställningen… Men sen blev det allt svårare. Man blev liksom som en spetälsk i klubben, åtminstone när det började närma sig torrsättning. Alla gubbarna höll sig på behörigt avstånd och det verkade rentav som de kände på sig vilka dagar jag tänkte resa huset, för då fanns det aldrig en käft i på plats. Till och med den egna familjen såg till att vara väldigt upptecknad när det närmade sig. Det gick så långt att jag större delen av ”våtsäsongen” gick och våndades över att skiten skulle upp igen, och det liksom förtog glädjen av att åka båt.

Tillslut gick det inte längre och jag var tvungen att övervinna respekten för den gamla tunga pressen. Jag bestämde mig för att ”bara prova” en säsong med lätta transparenta, armerade presenningar. Och på den vägen är det.

Livet är lätt att leva nu, men ”Den Gamle” ligger fortfarande och blänger surt efter mig… Gör det du, jag är fri och lycklig nu!

Visningar: 234

Kommentar av Håkan den 16 Augusti 2009 kl. 10.47
Ha, ha, tack för en härlig historia!! :)
...men varför kunde inte pressen sitta uppe året runt då??
Kommentar av Lars Olsson den 16 Augusti 2009 kl. 10.53
Hej, nej vi får inte ha husen stående kvar, det är kommunens mark och de måste bort på sommaren. Tyvärr...
Kommentar av Håkan den 16 Augusti 2009 kl. 10.57
...aha, trodde det var på en avskild marina typ!
Kommentar av J2000E den 16 Augusti 2009 kl. 11.16
Jag förstår precis vad du menar. När jag hade TIN A TIN så var jag till en början så glad över mitt välbyggda vinterhus. För ett hus det var det....Efter ett tag blev det dock precis som du skriver - vinterhuset från helvetet förtog faktiskt glädjen av att ha båt. Sedan dess har jag ju skaffat mindre båtar och dessutom kommit in i ett permanent skjul. Vintrarna under det första stora åbäket har gjort att jag numer tänker - om jag inte får ligga i permanent skul så gör jag mig av med båten. Jag hatar djupt presenningar.
Kommentar av Lars Olsson den 16 Augusti 2009 kl. 11.23
Ha, ha... ja fast det är trivsamt att krypa in i huset när hösten kommit på allvar. Dagens pressar, även de kraftigare, är ju en barnlek i jämförelse.
Kommentar av J2000E den 16 Augusti 2009 kl. 11.27
Det HÄR är trivsamt...

Kommentar av Håkan den 16 Augusti 2009 kl. 11.43
Förstår precis, jag har permanent plats i en båthangar, klockrent och tillträde när jag vill!

Kommentera

Du måste vara medlem i Swedish Classic Boats för att lägga till kommentarer!

Gå med i Swedish Classic Boats

© 2024   Created by Anders Værnéus.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor