Har ni tänkt på en sak, alla ni som brukar befara Stockholms vattenvägar? Familjen som äger huset vid Knapens Hål i Baggensstäket, ni vet det där stället där det är som smalast och där det nästan helt saknas sikt, de sitter nästan alltid ute och tittar..! Som på första parkett, men det kanske inte är så konstigt egentligen, det måste ju vara bättre än vilken TV-underhållning som helst. Bloopers live så att säga…

Själv har jag gjort en snygg sak där. Det kunde ha slutat med ”En smäll, en duns och en dödsannons” som vi sa när vi var barn. Men det gick bra, mest tack vare att ”autopiloten” – ryggmärgen tog kommandot. Det gick till såhär…

Vi kommer sakta glidande från Baggen i den lagstadgade hastigheten. När jag närmar mig Knapens Hål kommer en hyggligt stor plastbåt runt hörnet, så jag håller långt åt styrbord för att ge honom plats och tid att komma genom hålet så att säga. Men det minskar naturligtvis sikten för mig ännu mer.

Mannen på flybridge eller vad man nu ska kalla det, börjar gestikulera och vifta åt mig och tar på så vis all min uppmärksamhet i anspråk. Jag tycker han verkar bekant på något sätt… är… är det inte Vanheden..? Jo, visst fanken är det det.

Det är ju inte varje dag man möter Vanheden i egen hög person! Nu menar jag inte någon som är lik figuren i Jönssonligan eller uppträder likt honom, utan jag menar verkligen ”Vanheden”. Vad vill han mig? Allt det här stjäl lika mycket tid och uppmärksamhet som det tar att berätta det för er, och på den stunden har han nästan passerat mig och jag ser först nu vad han försökt varna för bakom…

Den stora ”vita båten” tornar upp sig som en vägg, mitt i Knapens hål. Här finns inte längre plats för att möta så mycket som en and och inte heller tid att få stopp på den då tämligen nyrenoverade Soraya.

Här tog nu ”autopiloten” över kommandot, förmodligen hade ryggmärgen kalkylerat alternativmöjligheterna under någon nanosekund. Skräckslagen finner jag mig ge gas och gira dikt babord, rakt framför den vilt signalerande vita kolossen. Och så snabbt som attan full back för att få stopp före de utmärkta stenarna på sjökortet…

Puh… med ben som överkokta makaroner kunde jag konstatera att det gick vägen. För en person vid sunda vätskor var det en helt otänkbar handling – men faktiskt, så här efteråt, den enda lösningen som stod till buds.

Jag vet inte om det var inbillning eller om det verkligen var applåder jag hörde från land. God underhållning måste det nog ha varit i alla fall…

Visningar: 264

Kommentar av Jan Sundstedt den 17 Augusti 2009 kl. 20.37
Härlig skildring Lars! Jorå ... vid Knapens hål har man tillbringat en och annan timme som grabb och kollat in båtar och missöden! Jag är uppväxt i Saltsjö-Boo ... min släkt ägde fiskeläget där, och min farfars far var den siste yrkesfiskaren. Här några bilder från pappa Åkes kamera på 1940-talet: http://www.linkoping.bonet.se/sundstedt_sund/cyklon/foto.html
Kommentar av Lars Olsson den 17 Augusti 2009 kl. 20.43
Vilken bildskatt du har, jag har avundsjukt njutit av de gamla bilderna du har här på sidan... Lars

Kommentera

Du måste vara medlem i Swedish Classic Boats för att lägga till kommentarer!

Gå med i Swedish Classic Boats

© 2024   Created by Anders Værnéus.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor