Swedish Classic Boats
Välkommen till en vackrare båtvärld - det är här det händer
Barnsligheter.....
Barnsligheter
Den första gången jag blev medveten om hur viktigt det är att kunna köra ifrån en annan båt var när morfar offrade sin viktigaste princip.
På väg hem efter att ha tagit upp näten fick vi se Askö-Einars snipa komma fram bakom en kobbe. Båtarnas kurser var parallella. Morfar blev genast som förbytt. Han vände sig hela tiden om för att se om den andra båten kom ikapp. Det gjorde den. Morfar vred på trevägskranen och dirigerade på så sätt om kylvattnets väg ut. Från avgasröret till bordsgenomföringen. Motorn fick fortfarande kylvatten men den encylindriga motorns varv ökade något när avgasröret blev vattentomt. Det gick nu en halv knop fortare. Askö-Einar fortsatte, om än lite långsammare, att närma sig. Detta gick morfars ära förnär och jag kommenderades fram i fören för att förlänga vattenlinjen. Jag var bara sju-åtta år och vägde inte tillräckligt för att det skulle ge någon extra fart. Morfar såg sig om i båten och det syntes på honom hur hornen växte ut.
Morfar tog upp sin kniv och skar av en dryg halvmeter slang från länspumpen. Denna trycktes fast på änden av rorkulten. Sedan tog han den långa båtshaken och dess pik placerades i den andra slangänden. Därefter skyndade han sig fram till mig i fören och därifrån kunde han nu styra båten. Vi hade tjänat ytterligare säkert en tredjedels knop. Morfar stirrade bort mot den andra båten och kunde konstatera att vi körde jämnt. Han vände sig mot mig och log. Jag pekade dock strax mot Askö-Einar och när morfar vände sig om såg han att den andre nu också satt sig i fören. Återigen tog han in på oss. Nu gjorde morfar något som jag eller någon annan aldrig sett honom göra förut. Mitt ute på öppet hav vred han om från fotogen till bensin. Morfar var en ytterligt sparsam skärgårdsgubbe. Han startade på bensin men körde på fotogen. Aldrig hade det hänt att han slösat på detta vis. Vi vann. I sex och en halv knops fart. Jag var skakad av fartupplevelsen, den hetsiga båtjakten samt att morfar offrat både länspumpsslangen och säkert en hel deciliter extra bensin.
Sedan rullade det på med olika båtar för mig och fart har alltid varit en tjusning sedan ovanstående händelse. Har haft båtar som varit undermotoriserade och när det varit på detta vis har jag lidit otroliga kval. Har bland annat skakat omkring med tre och ett halvt ton planande båt med 80 dieselhästkrafter. Sorg och bedrövelse var det.
Då var det roligare i somras när jag åkte med i en av båtvärldens absoluta ”sleepers”. En sleeper är något som ingen tror hyser några krafter men som överraskande vaknar upp, ryter och slår alla med häpnad. Se bilden framför er, sommar, sol och nästan blankt på fjärden. En salongsbåt från mitten av trettiotalet glider stillsamt fram i tio knop. Stäven skär mjukt vattenytan och solkatter speglas upp på mahognyskrovet. Vi går in mot Hammarbyslussen. Skepparen sitter vid mahognyratten och vi som har förmånen att få följa med njuter av färden. Motorn spinner lugnt i motorskåpet. Ur avgasröret frustar kylvatten och ett återhållet avgasljud. Alla är tillfreds med tillvaron.
Plötsligt hör vi muller över vattnet. En gul daycruiser närmar sig i hög fart. På Årstaviken kör den om oss. Mycket nära och medan vår långsmala båt guppar av deras svall ser vi hur föraren och dennes många passagerare i sin tur tittar på oss. Väl framme vid slussen får vi ligga och vänta på öppning. Från den gula DC: n, som är av amerikansk åttiotalsmodell, hörs musik på hög volym och det skränas rejält från dem som sitter i. I slussen vägrar muskelbåtens förare att stänga av motorn och en animerad diskussion med slussvakterna utbryter. Slussportarna börjar öppnas och för att riktigt markera revir varvas DC: ns motor rejält. När vi kommer ut så måste alla ta det lugnt för det är rejäl kö in från andra hållet. Vi åker som i gåsmarsch ut. Väl ute på öppet vatten efter Danviksbron säger vår skeppare lugnt till, att nu får vi hålla i oss för det kommer bli åka av.
Vi vet vad som komma skall.
Med ett tordönsvrål vaknar drygt åtta liter välbyggd maskin till liv och den förut till synes beskedliga veteranbåten lyfter. Under vattenlinjen finns inga revolutionerande konstruktioner utan bara en ovanligt livfull trettiotalsdesign för fartbåtar. V-botten och skarpa slag. Det räcker till 34 knop. Vi flyger fram och vi måste se ut att vara den rent bokstavliga uttydningen av uttrycket ”skönheten och odjuret”. I en och samma skepnad. Den gula DC: n hänger på och ligger bakom men kommer inte ifatt. Efter ett tag tröttnar de och saktar ned till mycket låg fart. Det var kanske inte lika kul längre. Frånkörda av en gammal salongsbåt……..
Barnsligt, jag erkänner det, men underbart.
Mvh
JE
Den första gången jag blev medveten om hur viktigt det är att kunna köra ifrån en annan båt var när morfar offrade sin viktigaste princip.
På väg hem efter att ha tagit upp näten fick vi se Askö-Einars snipa komma fram bakom en kobbe. Båtarnas kurser var parallella. Morfar blev genast som förbytt. Han vände sig hela tiden om för att se om den andra båten kom ikapp. Det gjorde den. Morfar vred på trevägskranen och dirigerade på så sätt om kylvattnets väg ut. Från avgasröret till bordsgenomföringen. Motorn fick fortfarande kylvatten men den encylindriga motorns varv ökade något när avgasröret blev vattentomt. Det gick nu en halv knop fortare. Askö-Einar fortsatte, om än lite långsammare, att närma sig. Detta gick morfars ära förnär och jag kommenderades fram i fören för att förlänga vattenlinjen. Jag var bara sju-åtta år och vägde inte tillräckligt för att det skulle ge någon extra fart. Morfar såg sig om i båten och det syntes på honom hur hornen växte ut.
Morfar tog upp sin kniv och skar av en dryg halvmeter slang från länspumpen. Denna trycktes fast på änden av rorkulten. Sedan tog han den långa båtshaken och dess pik placerades i den andra slangänden. Därefter skyndade han sig fram till mig i fören och därifrån kunde han nu styra båten. Vi hade tjänat ytterligare säkert en tredjedels knop. Morfar stirrade bort mot den andra båten och kunde konstatera att vi körde jämnt. Han vände sig mot mig och log. Jag pekade dock strax mot Askö-Einar och när morfar vände sig om såg han att den andre nu också satt sig i fören. Återigen tog han in på oss. Nu gjorde morfar något som jag eller någon annan aldrig sett honom göra förut. Mitt ute på öppet hav vred han om från fotogen till bensin. Morfar var en ytterligt sparsam skärgårdsgubbe. Han startade på bensin men körde på fotogen. Aldrig hade det hänt att han slösat på detta vis. Vi vann. I sex och en halv knops fart. Jag var skakad av fartupplevelsen, den hetsiga båtjakten samt att morfar offrat både länspumpsslangen och säkert en hel deciliter extra bensin.
Sedan rullade det på med olika båtar för mig och fart har alltid varit en tjusning sedan ovanstående händelse. Har haft båtar som varit undermotoriserade och när det varit på detta vis har jag lidit otroliga kval. Har bland annat skakat omkring med tre och ett halvt ton planande båt med 80 dieselhästkrafter. Sorg och bedrövelse var det.
Då var det roligare i somras när jag åkte med i en av båtvärldens absoluta ”sleepers”. En sleeper är något som ingen tror hyser några krafter men som överraskande vaknar upp, ryter och slår alla med häpnad. Se bilden framför er, sommar, sol och nästan blankt på fjärden. En salongsbåt från mitten av trettiotalet glider stillsamt fram i tio knop. Stäven skär mjukt vattenytan och solkatter speglas upp på mahognyskrovet. Vi går in mot Hammarbyslussen. Skepparen sitter vid mahognyratten och vi som har förmånen att få följa med njuter av färden. Motorn spinner lugnt i motorskåpet. Ur avgasröret frustar kylvatten och ett återhållet avgasljud. Alla är tillfreds med tillvaron.
Plötsligt hör vi muller över vattnet. En gul daycruiser närmar sig i hög fart. På Årstaviken kör den om oss. Mycket nära och medan vår långsmala båt guppar av deras svall ser vi hur föraren och dennes många passagerare i sin tur tittar på oss. Väl framme vid slussen får vi ligga och vänta på öppning. Från den gula DC: n, som är av amerikansk åttiotalsmodell, hörs musik på hög volym och det skränas rejält från dem som sitter i. I slussen vägrar muskelbåtens förare att stänga av motorn och en animerad diskussion med slussvakterna utbryter. Slussportarna börjar öppnas och för att riktigt markera revir varvas DC: ns motor rejält. När vi kommer ut så måste alla ta det lugnt för det är rejäl kö in från andra hållet. Vi åker som i gåsmarsch ut. Väl ute på öppet vatten efter Danviksbron säger vår skeppare lugnt till, att nu får vi hålla i oss för det kommer bli åka av.
Vi vet vad som komma skall.
Med ett tordönsvrål vaknar drygt åtta liter välbyggd maskin till liv och den förut till synes beskedliga veteranbåten lyfter. Under vattenlinjen finns inga revolutionerande konstruktioner utan bara en ovanligt livfull trettiotalsdesign för fartbåtar. V-botten och skarpa slag. Det räcker till 34 knop. Vi flyger fram och vi måste se ut att vara den rent bokstavliga uttydningen av uttrycket ”skönheten och odjuret”. I en och samma skepnad. Den gula DC: n hänger på och ligger bakom men kommer inte ifatt. Efter ett tag tröttnar de och saktar ned till mycket låg fart. Det var kanske inte lika kul längre. Frånkörda av en gammal salongsbåt……..
Barnsligt, jag erkänner det, men underbart.
Mvh
JE
-
Kommentar av Lars Olsson den 16 Augusti 2009 kl. 11.30
-
Ja jävlar vad kul det måste varit..! Det där drömmer man om. Kul att du också gillar att kåsera! Hälsningar Lars
-
Kommentar av J2000E den 16 Augusti 2009 kl. 11.36
-
Det är en tillfredsställande, skön, om än barnslig, känsla att åka ifrån någon annan - varför är man sådan......
Kåserier - detsamma. Jag har precis "taggat" mina med "kåseri" för jag såg att du gjort det. Jag är inte så van med sådant här men jag lär mig.
Mvh
JE
Mvh
JE
-
-
Som du ser......
-
Kommentar av Håkan den 16 Augusti 2009 kl. 11.48
-
Härlig historia!!
..känner igen känslan då på somrana gärna rattar min Chevrolet Camaro från 1969 med rätt så potent V8 under den långa huven, inte vill man bli frånåkt av någon pysande riskokare inte! :)
-
Kommentar av Anders Værnéus den 16 Augusti 2009 kl. 11.52
-
Låt mig gissa att föraren hette Mats...
:-)
-
-
My lips are sealed....
-
-
Aha, Anders tänker på en salongsbåt vars namn börjar på "Ro.." och slutar med samma namn som en annan välhållen dam "cher"...
-
-
Om, jag säger OM, ni skulle vara på rätt spår så får jag väl erkänna att jag skrev lite fel i texten. Båten vars namn kan börja på "Ro" och har en förare som kan heta Mats har bara ett avgasrör. Om än väldigt grovt....
-
-
Så nu är avgasrörsfadäsen tillfixad i texten.
Kommentera
Välkommen till
Swedish Classic Boats
Registrera dig
eller Logga In
© 2025 Created by Anders Værnéus.
Drivs med tekniken bakom
Du måste vara medlem i Swedish Classic Boats för att lägga till kommentarer!
Gå med i Swedish Classic Boats