Så hittades Loris...

[Anders Værnéus]

Stockholm 1987. Och det hade redan snackats. Snackats om att det skulle ligga något alldeles speciellt väster om Stockholm. En båt som skulle vara något alldeles extra. Ingen visste exakt vad eller exakt var, men den som visste mest om ryktet var båtjägaren och klurighetsfiluren Bernt ”Troffy” Andersson. Troffy tillhörde de som redan hade sett de gamla båtarnas charm på 1960-talet och kunde med 30 års veteranbåtserfarenhet skrockande och med armarna korsade över bröstet, berätta historier om racerbåtar och salongsyachter som numera nog hade gått vidare. Det var noga med ”nog” - Man kunde ju inte riktigt veta säkert om båtarna från Troffys historier fanns kvar, vilket också var lite meningen med hans historier. Vi som lyssnade kunde inte veta om båtarna fanns kvar, ej heller vara helt, helt säkra på om alla detaljer i historien var sanna. Och Troffy njöt av detta faktum. Men vi lyssnad gärna för han var en god berättare och drömmar har vi ju alla älskat att nära. Denna gång var det styrelsemöte i föreningen Motor Yacht Society hemma hos en av föreningens tongivande familjer på Lidingö. På plats var de flesta som skulle vara där, inklusive Troffy och ledamoten Ulf Lindén. Ulf hade sedan nedflytten till Stockholm från hemorten Luleå, redan hunnit med ett antal klassiska båtar. Dels hans fars gamla mycket smakfullt ombyggda Plym-droska Delfin, men också Wet-Roden Lumber Pile och underbara originalracern Fräs.

Efter mötet kom givetvis ryktet om den tuffa båten på tal och Troffy kunde skrockande berätta att den skulle ligga på Ekerö, till höger ut efter Tappströmsbron ut på det stora Svartsjölandet. Sedan skulle den ligga på ett avtag till höger ned från huvudvägen. Sanning eller inte? Förmodligen någon slags sanning som det alltid var med Troffys historier. Ulf Lindén vågade hur som helst inte chansa. Satt på nålar tills mötet var slut. Eftersom han ändå bodde ute på Ekerö, så kunde det ju inte ta så lång extra stund att hitta den där båten. Det var ju bara att hålla till höger hela tiden… Och nog höll han höger allt. Varenda avtagsväg ned till höger från huvudvägen svängde han in på och körde till slutet. Allt eftersom klockan mer och mer passerade 24.00, började Uf undra om Troffy denna gång hade bara snackat luft… Men nästan längst ut, ned till höger, visade det sig ligga en avsides marina - Tufa marina. Här hade Ulf inte varit tidigare och hans premiär på områden skedde vid pass 02.00. Området var stort men som på alla kommersiella båtområden så ligger skrotet undanstoppat längst bort - längst upp. Så också på Tufa. Mellan stålbåtar, campingbåtar och annat gick hans väg. Och bakom en annars vacker blå och vitmålad större Petterssonbåt (med en egen fantastisk historia) skymtade han något stort. Inte stort i form av högt - men stort i form av långt. Väldigt långt, lågt och smalt. Helt i mahogny och vacker som inget annat Ulf hade sett tidigare. Detta måste vara snackisen. Detta måste vara resterna av Ivar Kreugers snabba salongsbåt Loris!

Efter några timmar i sänghalmen, var Ulf snart tillbaka på Tufa. Jodå - båten kände de allt till. Ägaren hade hamnat på obestånd och varvshyran var obetald. Namnet på ägaren stod snart på en lapp och Ulf ringde och frågade frågan; ”är er båt månne till salu?” Efter att ha övertagit och löst en gammal skuld på Loris och lite snack med varvspersonalen, så var Loris Ulfs. Han hade nu köpt sin första riktigt namnkunniga veteranbåt och snart skulle den landa på Rastaholm där hon för första gången på länge skulle bli täckt. Väl hemma i hamnen, pallades hon upp ordentligt och Ulf satte en domkraft under hjärtstocken. Pumpade tills kölens akterkant lyfte från pallningen. Dagen efter stod kölen på pallningen igen och Ulf pumpade en bit till. Så håll han på tills den dagen då kölen inte längre sjönk ned på allningen. Då hade Loris åter fått sina fantastiska former tillbaka och Ulf kunde mäta in en upp-pumpning av akterskeppet på drygt 15 centimeter.

Täckningsarbetet på en 15 meter båt tog sin lilla tid. Ett stort hus med plåt-tak med plats för fyra båtar byggdes. Det var Ulf ackompanjerad av pappa Gösta och lekkamraten Johan Winqvist som fixade och pulade frö att få den minst sagt gistna och ruttna Loris under tak. Under arbetets gång lyftes självklart frågan om Ulf själv skulle behålla båten eller om den skulle säljas vidare? Och Ulf, som redan hade inspekterat Loris och förstått att detta inte var ett projekt som rymdes inom hans tidsbudget eller ekonomiska ramar, sade sig vara villig att sälja till rätt peng. Pappa Gösta skrattade då och sade lite syrligt att ”för varje tusenlapp du lyckas sälja detta råttbo för, så lägger jag 500 kronor.” Det gick väl kanske ett år eller två. Snacket om att Loris eventuellt kunde vara till salu, nådde kretsarnas utkanter och en dag stod den en yngling vid namn Niklas och knackade på Ulfs dörr. ”Är Loris till salu? Och i så fall - vad kostar hon?” ”Hon är ju unik som få”; svarade Ulf. ”Så 75.000 kronor vill jag nog ha för henne?” ”Det är för mycket”, svarade den båthungrige Niklas. ”Men 25.000 kronor har jag. Det bjuder jag dig för henne som hon står.” Det blev självklart affär med kontraktskrivning och handskakning. Sedan raka vägen hem till pappa Gösta och visade kontraktet på de 25.000 kronorna. Han slingrade sig en stund, men halade sedan upp de utlovade 12.500 med en grymtning. En bra affär hade blivit bättre. Och Loris lämnade nu Ulfs horisont.

[Robert Sollare]

Och vad hände sen ?

[Pauline & Sabinije von Gaffron]

 Ja! vad hände sen?

[Leif Eng]

Inte för att jag är sakägare i frågan, men visst var det hon som låg vacker o totalrenoverad i Gustavsbergs hamn. Ett smycke som enligt uppgift sedan blev stulen för några år sedan...

[Ulf Myrman]

Fantastisk, ligger hon månne och väntar på öppet vatten någonstans?

Eller är hon på behandlingshem för renovering?

[Johan Ankarbäck]

Kul att få veta hur hon hittades och räddades. Svårt att tro att det är samma båt när man ser henne nu. Såg henne i djurgårdskanalen på gärdesloppet 2017. Verkligen fin båt.