Varför jag älskar båtar, hav och sommar

[J2000E]

När jag minns min barndoms somrar ser jag dem som i en gammal super-8 film. Filmen är suddig och luddig i ytterkanterna men temat är ständig sol och glittrande hav. Jag ser mig själv sitta i morfars lilla snipa. Näten kring benen och handen på rorkulten, styrandes in mot båthuset i viken.

Morfar var hård om man inte lade till enligt hans kärva kommandon.
- Stäng av kylvattnet!
- Håll upp mot vågorna!
- Rätt så!
- Pass på!
- Bär av!
- Vrid om till bensin!
- Stäng av!
Gick allt rätt var ens enda belöning en välvillig tystnad. Gick något fel fick man veta det med besked.

Efteråt, utanför båthuset, sitter jag bredvid och ser på när han rensar dagens fångst av matfisk. Det fårade ansiktet, de runda glasögonen med tunna guldbågar, åverhals (overall) med ärmarna uppkavlade. De seniga musklerna i underarmarna rör sig snabbt under den sjömanstatuerade huden när han vant hanterar renskniven. Det är nu det börjar. Det som jag minns med största glädje och som följer mig fortfarande. Berättandet.

- Vi hade Sirius lastad till bommarna med ved för Stockholm. Algot (morfars bror, nu 101 år) stod vid rodret och jag låg till kojs. Åke lekte på däck och kom sig väl upp på lasten fast han visste han inte fick. Plötsligt kom det en kåre, bommen slog över och tog med sig lillgrabben överbord. Algot hörde skriken på hjälp, styrde upp i den lilla vind som var, sprang ned, purrade mig och tog sig upp på däck igen. Han var en god simmare och kastade sig i efter. Pojken hade kommit en bra bit efter och började komma under ytan mer och mer. Algot simmade som aldrig förr men när han kom fram hade Åke försvunnit under ytan. Bror min tog sikte och dök under. Kåren hade lagt sig och Sirius gick inte att vända. Jag kunde bara hjälplöst stå och se på den blanka ytan där de försvunnit. Det var sekunder långa som timmar. Då bryts ytan och jag ser två huvuden. Algot simmar sakta tillbaka med grabben på släp. Jäklaranåda vilken avbasning han fick!
Arbetet stannade upp för en kort stund, morfar plirade tankfullt ut mot horisonten, sedan plockade han snabbt upp en abborre till.
- Men det blev kapten av honom också……

Min morfar, Karl Johan Fremling, var ålänning. En riktig skärgårdsgubbe med dennes alla kännetecken, dvs. klurig, väderbiten och närig med över ett dussin yrken och bisysslor. Galeasägare, båtbyggare, fiskare, bonde, jägare, mekaniker, snickare, skomakare, äppelodlare, biodlare, sprittillverkare, smugglare, tävlingsseglare och stuguthyrare var bara några av dem. Mången bekant är det som ifrågasatt min sanningsenlighet när jag vid olika tillfällen talat om morfar och vad han arbetade med. Lite som i reklamen för ”Nisse på Manpower”.
- Var inte han…? Nu får du ge dig!
- Jo, men han var det också!

Morfar rundade Kap Horn redan i sin ungdom och var också med om en förlisning, under storm, utanför Halifax varvid han miste sitt ena öga. Han fick med sig sin fiol i livbåten och tog sig på omvägar till USA. Byggde där hus, körde motorcykel och sprang hem medaljer för The Baltic Athletic Club. I slutet av 1910-talet återvände han hem till Åland och Signe. Hon var flickan som han känt sedan de var små och som han brevväxlat flitigt med under sina resor. De fick sedermera 10 barn.

Som ni förstår beskriver jag här en man som hade en hel del att berätta. Under min barndoms somrar ute på ön hade jag inga jämnåriga att leka med. Det kom någon kusin på besök då och då men annars var det jag, morfar, havet och berättelserna.

Min film slutar med att vi går upp genom äppelträdgården. Vi vinkar till mormor som alltid sitter vid sitt köksfönster, spanandes ut över havet. Morfar och jag går till bihuset för en liten siesta. Sedan kanske vi lagar nät, stryker tjära på en eka eller mekar med storbåtens Säffle. Hela tiden kommer Karl Johan Fremling berätta allt jag behöver veta och jag kommer lyssna.

Det här är det som format mig och jag längtar alltid efter havet.

Utsikten från stugan på Åland - det går aldrig att se sig mätt.....Morfars båthus ligger 20 meter till höger - utanför bild.

[Lars Olsson]

Härligt kåseri, som vanligt! ; )

[Janne Hansson]

:o) Tack för härliga ord.

[Anders Öberg]

Man blir riktigt berörd och hoppas att det finns någon av de yngre som får möjlighet att få känna samma känsla som vuxen. Jag hoppas att du förstår att du är förmögen.

[Jan Sundstedt]

Du beskriver "en man som hade en hel del att berätta"! Men du är en rackare på att berätta själv. Tack för detta!

[Anders Værnéus]

Mmmmm..., sommar, var är du?