Stockfleths frälsarkrans

[Janne Hansson]

Här kommer en liten historia för er på SCB som våndas inför den kommande sjösättningen.

Det är även en berättelse av hur mitt veteranbåtsintresse startade med buller och bång för 16 år sedan.

Men låt mig börja från början.

För länge sedan i en magnifik herrgård i Västergötland levde och verkade en baron med ett välutvecklat ekonomiskt sinnelag. Det sades att om kvällarna så visste man var den förmögna herren var i sin byggnad för lamporna tändes och släcktes då han vandrade omkring i sitt hem. Ett annat exempel på hans ekonominoja var då baronen med förfäran i rösten frågat en av sina trädgårdsarbetare hur denne kunnat med att ha dubbla pålägg på sin lunchsmörgås. Så när baronen 1939 beslutade sig för att beställa en mahognybåt från Bröderna Larssons varv i Kristinehamn för 10500 kronor, måste ha skett under stor vånda, men vill man vara fin får man…

Nöjd med sitt köp och för att värdet skulle bestå, ville baronen ge sin båt bästa möjliga service. Så de första 15 åren blev båten upptagen och vårrustad i Kristinehamn. Men med tiden ansågs det ändå bli för dyrt. Att varvet dessutom brann ner borde också ha påverkat beslutet. Så nu fick en lokal förmåga ta över slipandet. Baronen dog och båten gick vidare till en av sönerna och sedermera övertog dennes svärson kaptensrollen.

Under dessa år så tisslades och tasslades det vida omkring om den bruna båten. Det talades om brutna master, grundstötningar och porslinskastning. Inga konstiga saker kanske. Men då familjen var minst sagt lokalt tongivande så spreds alla händelser snabbt och med viss skadeglädje runt bygden. Men så i början av 90-talet vacklade plötsligt ekonomin hos den tidigare så förmögna familjen och saker som funnits i släkten började sippra ut till nya ägare.

1994 var nyss påbörjat. I en telefonautomat i skvadron 4 någonstans i norr satt jag, en snaggad yngling, och lyssnade på en överentusiastisk och överdrivande storebror som pratade om en minst tio meter lång superfin mahognybåt som en i bekantskapskretsen ägde. Vid den här tiden ansåg jag att mahogny passade bäst i regnskogen och inte flytande i någon sjö. Faktum var att båtar överlag ansågs överskattat. Så jag avslutade diskussionen med ett ”Jaha! Annars då”.

Några månader senare stod jag ändå på en grusplan och stirrade på den knappt 9 meter långa blankfernissade
skapelsen. Regnskogsdebatten som jag då under mina första år som snickare tyckt var så viktig, förträngde jag snabbt undan med argumentet att mahognyn redan var fälld och fälld var även jag. Där på gruset började mitt nya intresse och inom mig fanns nu bara en tanke. ”Den här båten ska jag ha”. Men då Viceamiral W.W. Stockfleth, som han hette, hade varit en familjemedlem under så lång tid, var det på intet sätt avgjort om båten skulle säljas. Ack ändå, var det många tillfällen då jag gick fram till min nyfunna kärlek och bara kände på atmosfären och doften. Med tiden blev väntan närmast plågosam. Minns så starkt de förlösande orden vid entrén till prästgården där vi firade Valborg. ”Det är okej. Ni får köpa den.”

Nu först började vi på riktigt undersöka båten. In i ruffen, under durken, förvaringsutrymmen, Albinmotorn, reglage, allt spännande som fanns. I det stora hela såg det mesta bra ut. Han hade delad mast, vilket vi fick reda på hade kommit till efter en missbedömning under en bro. Kölstocken var ganska skavd här och var. Rejäla springor mellan bottenborden och en del röta men vadå det var ju en träbåt. Det som förbryllade mest var de tre koppartankarna, en i fören och två lite större i akterruffen. Bensintankar? Icke! De satt prydligt på var sin sida om motorn och var av galvad plåt. Vattentankar kändes troligt till en början men det fanns varken tillopp eller frånlopp. Egendomligt.

Färska i båtvärlden som vi var, ville vi få ner båten i vattnet så fort som möjligt. Vårrustning var inte riktigt vår melodi under det här året. Så springorna i botten var det som vi ansåg mest bekymmersamt. Förståsigpåareråd duggade tätt och oftast på bred västgötska. ”I sa pröva sågspån! Ös i ena hink med spån vid sjösättninga så sa i se att ho tätar sig snabbt” var en variant. ”Eller ”Trôck in såndäringa Ettan så blir ho tôrrer ” Blöta trasmattor en annan idé som faktiskt provades samt, vattenspridare. Men försommartorkan gjorde springorna envisa. Till sist bestämdes det att båten skulle få ”vila” på båtkärran ett par dagar. Därefter länspumpning, tankning och sen äventyr.

En lördag sent i maj var det så dags. Vi tog några djupa andetag och kopplade den mycket gistna båtkärran på en större lånad traktor. Märkligt det där förresten att ju finare båt ju sämre kärra, nå ja. Alla dynor hade omsorgsfullt lagts på sina platser. Porslinet låg till och med i. Det såg riktigt fint ut i den vackra båten. Noggrant spände vi fast alla spännband och sakta - mycket sakta - körde vi den lilla grusvägen ner till hamnen där båten hade legat sen den var ny. Vädret var så där fint som försommardagarna kan vara och i hamnen var det fullt av liv och rörelse, alla var där. Vi vände om ekipaget mot båtrampen, lossade spännbanden. Jag tog fram några tampar och la dem prydligt på fördäck. Jag ville använda dem istället för spännbanden då det såg mer maritimt ut och för att båten skulle ligga lite lagom stilla på båtvagnen. Vi pustade ut över att allt gått bra så långt och att den gamla båtvagnen faktiskt hade fungerat. Sen ställde vi oss lite på avstånd och njöt av mahogny, väder och de små krusningarna på sjön. Vi kunde ana i ögonvrån hur hamngästernas intensiva blickar betraktade båten och den kommande sjösättningen. Kändes väl sisådär att vi inte var ensamma just den här dagen. Men samtidigt stolta att just vi hade den vackraste båten i viken.

Brodern hoppade upp i traktorn, jag stod vid sidan för att lite lojt dirigera. Sakta, sakta backades vagnen perfekt ner i rampen. Aktern snuddade vattenytan, det såg ruskigt bra ut. När vagn och båt kommit en bra bit ut lättade båten en aning från vagnen och gled mjukt ut i hamnbassängen. I den stigande paniken hörde jag broderns rop. ”Spring för i helvete och ta emot båten på andra sidan!” Men det var redan försent. Med öppna munnar såg vi samtidigt hur Stockfleth likt en dykande ubåt under den kommande halvminuten av evighet vackert sjönk ner i det kalla vattnet och där, mitt i hamnen stannade baronens båt. Dynorna guppade som blå flytvästar i det nu regnbågsfärgade vattnet. Att hamnen fylldes av skratt och höjda ögonbryn och att nya historier skapades behöver kanske inte nämnas. Dock fick vi nu reda på vad de tre koppartankarna var för något. Stockfleth hade frälsarkrans. Han stod inte på botten som förväntat. Sargkanten var fortfarande en bra bit över ytan. Vi kunde under publikens jubel vada ner till båten och där nå den ena tampen som fortfarande låg på fördäck i en snygg kringla och den här gången FÄSTA den runt pollaren. Sen var det bara att dra den lite närmare bryggan och där göra fast. Vi samlade ihop allt som flöt och la upp det på land. Med böjda huvuden och generad uppsyn avvek vi sedan diskret och snabbt från skådespelsplatsen. Vad som hände sen känns i sammanhanget ointressant. Glad är jag ändå att baron var så pass ekonomisk så han inte köpte en stor salongsbåt. Kan också tillägga att den dubbelruffade båten höll i princip tätt ända upp
till översta fribordet bara några dagar senare…

De flesta minns nog den där härliga sommaren -94 med sol samt en och annan straffräddning. Men mitt största minne av det året var inte fotbollen eller värmen. Utan att varje gång jag var på land den sommaren gungade marken. Men framförallt gjorde vi det ingen av de tidigare ägarna lyckats med.

Vi sänkte Barons båt… Nästan!

Med pionröda kinder önskar jag er bättre lycka med era kommande sjösättningar.

Hälsningar Janne Hansson

[Micke Öhman]

JA! Äntligen! Historien och bakgrunden till lufttankarna!
:-0

Så himla kul! Och så bra berättat! Nästan så jag såg en svart/vit film rulla förbi inne i huvudet!
;-)

Tack Janne!

[Janne Hansson]

...Och detta är anledningen till varför jag fortfarande sjösätter sent...
...Eller för all del, inte alls. ;o)

[Lars Olsson]

Ja jäklar... fin historia Janne! Viceamiral W.W. Stockfleth, känner igen namnet från gamla MYS-matriklar. Är det ofint att fråga varför hon inte är med längre, känner jag dig rätt är hon i skick nog.

[Janne Hansson]

Nja! Han ligger och väntar i ladugården på några nya sambord och en annan motor och lite mer fernissa och...
Och vad gäller MYS så kände jag att allt fokuserades på Stockholm med omnejd. Men vem vet, han kanske återvänder någon gång igen när jag känner mig klar...
...Och Lars det är aldrig ofint att att fråga. :o)

[Lars Olsson]

"Han" ja förlåt, är så van att båtar är "hon". Tack för svaren och trevlig Valborg!

[Jan Sundstedt]

En underbar historia och underbart berättad ... tack för den!