Jag räddade den gamla båten från upphuggning för snart sju år sedan. Det var en kamrat i Västerås som uppmärksammat henne och jag föll för hennes ålder och beställde kran och lyft från Västerås hem till Linköping. Min tanke var att rädda och sedan skeppa vidare till nästa glada person.
Först var jag optimist och begärde de pengar jag lagt ned på henne. Sedan bestämde jag mig för att skänka iväg henne till den som ringde först.
Och oj vad det ringde. Drömmar och vackra söndagsutflykter sprutade in i mitt öra som en nysläppt vårflod. Mejlen haglade med löften om hämtning till helgen. Det märkliga var att när båten blev gratis så ökade kraven på spekulanterna.
"Är hon fin", sa några.
"Hon är gratis", sa jag.
"Jag menar, jag vill ju veta vad jag får", sa några igen. "kan du gå igenom henne och skriva ned i vilket skick hon är?"
"Hon är gratis", sa jag igen. "Ni får till och med båtvagnen hon står på, bara ni tar bort henne."
"Men motorn", fortsatte några, "går den? En ny motor är ju så dyr."
"Hon är gratis", fortsatte jag. "Motorn sitter på bäddarna och ingår. Det är allt."
Och så har det hållit på i snart två år. Just nu sitter jag i lotusställning och filar motorsågens kedja vass. För nu är jag trött på att ha båten skräpande.
Vad tycker du? Får jag såga upp henne? Ska jag såga upp henne? När har jag gjort tillräckligt för att rädda en ca 100 år gammal motorbåt till eftervärlden. Som ingen tydligen vill ta hand om. Skriv och berätta din åsikt. Eller kom ned till Linköping och hämta henne innan jag bjuder kvarterets ungar på höstens grillkorvsparty.
PS. Allt detta gäller en gammal Sjöexpressare också skrämmande nog. Vilken brasa det kan bli...
Du måste vara medlem i Swedish Classic Boats för att lägga till kommentarer!
Gå med i Swedish Classic Boats